Havet

Det blev några promenader till havet vid olika tillfällen. Havet och naturen omkring är så vacker, jag upplever det magiskt på något sätt, magiskt vackert med en väldigt speciell känsla av respekt.

Att gå promenader vid havet är att känna förundran, en känsla av att uppleva något stort och även tacksamhet över att just jag får uppleva detta. 

Kanske var det här jag förstod att man inte utvecklas som människa i ensamhet grubblande över livets frågor eller ältande det förflutna. Det var här jag fick insikt om att jag utecklas som människa när jag öppnar upp och släpper in andra människor i mitt liv.

Jag utvecklas också som människa när jag vågar släppa kontroll, prova något nytt, trots att jag inte vet hur det ska gå eller om jag ska klara det, att våga lita på mig själv oavsett resultatet.

Att ta bilen ensam och köra 27 mil tur och retur har varit en utmaning för mej. Jag har varit en person som alltid sitter bredvid vid långresor. Att göra den här resan själv har varit befriande på många sätt, det har även varit en "inre resa". Från att ha varit skräckslagen vid första resan i december har det blivit kul och en ren njutning att göra den här resan alldeles själv.

Att öppna grinden vid vandringsleden utmed havet blev som en symbolisk handling.

Känner mig tacksam, oerhört glad och privilegierad som fått möjlighet att uppleva allt detta.

Alla dessa vackra solnedgångar!

Det var lite från mej, om mina tankar och upplevelser vid vid havet.

Önskar Er alla en fin helg!